åh vilken mysig film. en sådär film som får en att tänka tillbaka på hur ens eget liv var då man var allt på O. okul, omogen, okysst och allmänt ointressant. hur man var första gången man skulle röra i en "mänsklig batong". okej, ska jag vara ärlig så mins jag inte allt. Nej, jag var inte full vid de tillfället! jag har bara dåligt minne. eller så jag kanske förträngt? men hur som helst, de hör inte hit. vissa saker vill man inte minnas o andra kan man bara inte glömma. tänk om allt hade varit så lätt som de är i filmer. "Hej jag är kär i dig", "jag är kär i dig också". eller rättare sagt, tänk om de var så lätt som de var då man var liten! Ju äldre man blir desto mer komplicerat blir det. Man får högre förväntningar och allt blir mer allvarligt. Antar att det är ännu en nackdel med vuxenlivet, de hamnar brevid att betala räkningar och jobba 5 dagar i veckan. 
 
Jag saknar tiden då man var vild och nyfiken. Man var orädd och vågade ta större risker och tänkte inte på konsekvenserna. Var man modig eller bara dum? hur som helst så hade man kul. åtminstone dom dagarna man slapp ha ångest. I dagsläget var de nästan värt de iaf. Kan man kalla det livserfarenhet? Men i så fall borde jag ha lärt mig en hel del, jag borde ha lärt mig vad man ska och inte ska göra. jag borde inte ha ångest över sådanna saker nå mer. men de har jag. lär man sig av sina misstag eller njuter man av att plåga sig själv? är jag sadist? mår man bättre om man lägger sig i badet och skär sig lite? nä vet ni vad. bäst mår man nog då man får tappa upp ett bubbelbad, ta en skål med yoghurt/frysna hallon och krypa ner i badkaret medans ens perfekta playlist spelar i bakgrunden. Då mår man nästan lika bra som man gör då man får köra bil i alldeles för hög fart, musiken på volym 27 och ser hur våren närmar sig. då får man en stund för sig själv, man får en chans att rensa hjärnan och bara njuta.

Märkte just en sak. 75% av musiken jag har på min dator för tillfället är bara lovesongs. är jag olyckligt kär eller bara kär i kärleken? jag trivs med mig själv. jag tycker om att komma hem efter jobbet, laga middag, se på tv, mysa i badkaret och sen krypa ner i min stoora dubbelsäng som jag då får ha alldeles för mig själv. är det nått fel med de, eller är jag lite tragisk? möjligtvis på god väg till att bli en enstöring? jag måste kanske bara hitta mig själv.. så säger ju dom flesta. har någon lyckats med de? eller nöjer sig alla med de dom är? de kanske är tillräckligt.. kan man bli en bättre människa eller är de redan för sent? De där med karma verkar ju inte funka för min del ialla fall. när får man hämta ut vinsten? hittils har jag inte tjänat ett jotta på de. slöseri med tid eller är jag bara otålig?


frågan är: Var det enklare att följa sina känslor och våga ta risker då man var liten? blev man lättare kär då eller tog man bara de som erbjöds?



I dagens läge, iaf utifrån mina personliga erfarenheter (min omtalade livserfarenhet!), så tänker man alldeles för mycket. man tänker på hur saker är, allt som kan gå fel, hur de kommer att bli osv. Spenderar vi för mycket tid åt tänkandet så vi missar det som kanske var början till något bra? kanske väldigt bra. Dom som ofta byter partners eller i allmänhet har lätt för att bli kär, är dom modiga risktagare eller saknar dom bara tankeförmågan?


ordbajs i massor, hoppas att ni överlevde.



Brett Dennen - ain`t no reason