jag vet inte om jag ska skratta eller gråta. känns som att allt bara har spårat nu på sistone, har de blivit en höna av en fjäder?  jag vet inte vad jag ska ta mig till. jag hatar att vara ovänn med folk och jag hatar att ha en massa frågor som jag aldrig kommer att få svar på. ännu mer hatar jag då folk drar förutomfattade meningar och går runt o tror en massa utan att ta upp de med personen de gäller. visst, de är väl egentligen de jag själv gör just nu.. men vad har jag för val? känner mig inte allt för välkommen. vad ska jag göööra? glömma, förtränga o gå vidare eller försöka repa skadan och den vänskapen som vi hade innan? men ja.. han var väl inget mer än en främling? jag vet inte ens om vi är ovänner. vi båda kanske är för tjuriga för att ta tag i saken eller så vill han helt enkelt inte veta av mig. jag vet inte om jag vågar ta reda på sanningen. jag är feg. och jag är en jävel på att skriva en massa gojja som ingen egentligen bryr sig om. men har du tagit dig hit ner i texten så kanske du har insett en sak iaf. jag är en kluven människa som är full av ångest, ilska och frågetecken. jag är ett vrak!

ska ta ett uppfriskade bad nu och försöka rensa hjärnan.
sen ska jag väl ut med tkgn en sväng, tragiskt nog så känner jag mig mest trygg och fri min bil. vissa förstår mig, andra inte. huvudsaken är ju att jag trivs med de.


the end.