Hejsan svejsan allihopa! eller.. iaf DU där!
Nån liten stackare borde ju ha hittat till min sida, mådesåvara av misstag, men nu är du här!
och du finns ju där Victoria..min vän, min syster, barndomsvän och nu även bloggdesigner! jag vet att du sitter där på tunastigen och är stolt över mig för att jag skriver i min fina och alldeles egna blogg!


Jaha, år tjugohundraåtta var de året jag tog mig i kragen.
Jag gjorde de jag sålänge hade undvikit och föraktat.
Jag tog steget över till andra sidan och skapade en blogg! 
Det är väl här man ska skriva om sitt tragiska liv och sina motgångar.
Så att andra kan gotta sig i det och må bättre, right?


Min syn på mig själv 2004-07: Jag är oövervinnlig och odödlig.
Tål vad som helst och ingen kan någonsin få mig att känna mig svag.
Min syn på mig själv nu: Vem är jag? för första gången på länge, så jag vet faktiskt inte.

Jag förstår inte vad som har hänt. Jag har fastnat, jag står still och tar mig ingenstans. Egentligen så har mitt liv inte förändrats så mycket, min livssituation är densamma som tidigare. Jag har kvar mina vänner, mitt jobb o min familj.

Men, jag gjorde en tabbe i slutet av förra året.
Jag ramlade, jag ramlade hårt, för hårt!
Muren som jag har byggt upp dom senaste åren,
den som har gjort mig stark och självständig.
Den som har skyddat mig mot de jag har försökt undvika, dvs kärleken, den revs.
Jag tillät mig själv att känna saker som jag inte har kännt på länge.
Jag förstår egentligen inte vad jag tänkte på, allt gick så fort.
Allt var så perfekt, tyvärr så var de väll alldeles för perfekt..

Men hursomhelst, jag skriver inte det här i hopp om att han ska tänka om,
(okej, en del av mig hoppas såklart på att han ska göra de!)
eller för att få honom att må sämre. Utan jag gör det för att jag ska må bättre.
Jag vill glömma och gå vidare. Jag har alltid peppat mina vänner då dom har haft de svårt och försökt få dom att förstå att de finns andra/annat där ute, att de finns mer o leva för. Att livet inte går under bara för att en kille försvann ur ens liv. Det låter ju jättelogiskt och klokt! men varför är de så svårt o lyssna på en egna råd?!
Det låter som om jag har blivit dumpat, trampad på och sönder riven tusenbitar. men ja, de känns nästan så. Det är just det som är de tragiska. Vi var inte ens tillsammans. Det var bara jag som hade för stora förhoppningar.
Jag tänkte "han kanske är värd de. man måste våga chansa för att vinna. de känns ju ändå så bra nu.." åh vipps, här ligger man. ensam en fredagkväll, med mens och med minst ett kilo snor i näsan. Och de ända som snurrar runt i skallen är tusen frågor bla. varför blev det såhär? Jag skulle inte ha släppt efter. Jag skulle inte ha varit med i leken, jag är en alldeles för dålig förlorare.


Kanske mår man bättre av att skriva av sig, få ut sina tankar o känslor. Tömma sin hjärna så att säga.  Who knows, vi får väl se om jag mår bättre imorgon, förhoppningsvis så är jag iaf frisk tills dess. Jag vill ut, finna mig själv igen och få ordning på mitt liv. Men framförallt så vill jag ha ett GI-mål. Mmmh, så gott! Nu ska jag fortsätta se på Bad boys 2 och dräggla lite över fraligt sexiga will smith, han kan iaf inte lämna mig