jag är så fascinerad över hur en film kan beröra en människa. hur dom kan få en och tänka på saker man inte har tänkt på förut. och hur dom kan beskriva ens känslor precis som om de vore en själv som skrivit manuset. jag vet inte om de bara är jag, eller om de är fler än jag som känner likadant. jag är en riktig craybaby, de är inget ag sticker under stolen. speciellt dagar som denna, mitt i månadens roligaste vecka, då kan vad som helst få mig att börja gråta.

en film som verkligen berör mig i alla lägen, är i alla fall pay it forward. för er som inte har sett den så handlar den om en pojke som vill förändra världen genom att hjälpa andra som i sin tur ska hjälpa någon. själva tanken så ju så underbar så man kan ju redan där känna lycka inombords. varför kan de inte vara så i verkligheten? varför kan inte pay it forward fungera? är folk för egoistiska och otacksamma så dom inte kan ställa upp för andra. visst, man hjälper alltid en vän. men främligen du möter på bussen, tanten som du cyklar förbi påväg till jobbet, han som står brevid dig i kassakön. vem säger att du inte kan hjälpa någon som du inte känner? små gärnigar är alltid en början. jag håller alltid upp dörren om de kommer någon bakom mig, jag tar upp saker som någon annan har tappat, jag lyssnar på den som behöver prata. jag försöker hjälpa andra, men ibland känns de som att jag är den ända som försöker. ibland känner jag mig omringad av folk som slutit in sig i sitt egna hatiska skal som anser att saker och ting inte går att förändra, som tror att dom själva inte kan förändras. de tragiska är att när jag ser den där filmen, pay it farward, så gråter jag inte bara för att jag tycker att den är så faktastisk rörande, utan även för att jag själv inser att jag är en av dom som har slutit in sig i ett skal, som tror att jag inte kan förändra mig. det finns mycket här i livet jag skulle vilja åstakomma, men jag gör ingenting åt det. ju mer jag tänker på de, desto mer instängd och tvärsöver blir jag. ju mer jag planerar, desto mindre blir gjort. de handlar om småsaker så som städa lägenheten, tvätta och handla. till att börja studera, söka nytt jobb eller fara ut o resa. upptäcka världen och leva livet. vissa kanske tycker att de låter dumt, kanske till och med som en bortförklaring, om jag säger att de till viss del är min far som håller mig tillbaka, men så är de. av både rädsla och respekt så lyssnar jag på honom. jag är medveten om att de mest troligt kommer att straffa mig själv i slutändan, då jag inser att jag är 60 år och att jag bara har sett livet, så som de är här i luleå. men då kan jag i alla fall glädja mig åt att jag var den perfekta dottern som lyssnade på hennes far, som förhoppningsvis gjorde honom stolt. men, är de värt de? jag sätter alltid andras lycka framför min egen.